lovelienell

Jag vet inte va jag ska ta vägen... det känns som att det inte finns några genvägar.. man måste vandra, ensam, stark och tålmodigt..
Jag orkar inte mer nu.. inte mer motgångar, inga fler rädslor.. men jag orkar inte fly.. orkar inte med allting igen och igen...
bara stanna kvar i min rädsla tills jag får ett ställe att stanna på, en gång för alla. Bara få bo och bo och bo, i mitt mitt alldeles egna hem, där jag kan luta mig tillbaka och känna mig trygg. Hur kan det vara så svårt? det enda man verkligen är i behov av i livet, är ett hem och ett jobb.. men inte ens det finns till alla här? varför? hur blev det så? hur tänker dom?

Att komma ifrån allting där hemma skulle ju underlätta..? Men riktigt så lätt var det visst inte?
Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu.. vet bara att jag inte kan fly tillbaka till något jag flytt ifrån för länge länge sen...
Jag längtar tills jag får barn.. jag ska se till att dom får all trygghet i världen..
ska bara hitta min egna trygghet först... och det är nånting jag måste göra helt själv.. människor kan alltid hjälpa till med tillfälliga lösningar, men den här gången tänker jag inte nöja mig med något tillfälligt, för jag orkar inte.
Det låter så jävla okomplicerat... "men det är bara att flytta..", "du kan bo här tills du hittar något".. men det finns ingen kraft kvar i min kropp, bara hopplöshet.. men innerst inne finns det en liten kämpeglöd som vägrar släppa taget om mig, och jag vet att den kommer finnas där tills allting ordnar sig..
men det tar på mina krafter att flytta hela tiden, att vara beroende av andra människors hjälp att hjälpa mig att flytta mina möbler och mina kartonger och det tar på psyket att flytta runt.

Vill bara krypa ihop på golvet och skrika allt vad jag kan. Och sen hälla i mig mängder av öl.
Men jag vet bättre än så.