Det är över, men det är inte vi
Vi fattade ett beslut tillsammans. Ett svårt beslut, men just då trodde jag inte att det skulle kännas så jobbigt efteråt som det visat sig göra. Jag är stolt över vårat val och jag är stolt över att vi är så fina mot varann.
Och även om jag vet att detta är det rätta, att det är detta vi bägge vill, så kan jag inte sluta gråta ibland när jag tänker på att det inte är vi längre. Det har alltid varit du i tankarna, ända sedan September förra året. Vi blev tillsammans den 28 och jag var nog världens lyckligaste just då.
Jag kan erkänna att dom första månaderna, på Örgryte tiden, var helt fantastiska. Sen när jag flyttade till Alingsås blev mina känslor riktigt starka. Men innan jag hann flytta därifrån var det som ett slag i magen att få reda på det jag fick. Det kändes så overkligt och ofattbart då, och jag har aldrig känt mig så förnedrad på det sättet.
Och även om det var jag som lämnade dig, kändes det ändå som att det var jag som blev lämnad.
Efter en tid valde vi iallafall att ge oss en ny chans, vilket började så fint.
Jag valde att förtränga det som hade gått emot oss, och jag klarade det bra.
Efter allt du sagt till mig under den tiden vi var ifrån varann och i början då vi började träffas, förstod jag att jag kunde lita på dig igen och att du verkigen ville visa mig att det inte fanns någon annan för dig alls.
Men efter en tid blev det svårt att fortsätta behålla det under ytan på nått sätt och jag tänkte mer och mer på det som egentligen hade hänt.
Det kändes som ett stort svek och jag kände att jag började förlora mig själv mer och mer, innan vi blev tillsammans igen, var det jag som gjorde fel. Jag hanterade allt fel, vilket ledde till att även du började tappa förtroendet för mig. Vi redde ut allt, under kanske allt för kort varsel och vi blev tillsammans igen.
Vi har haft det fint och bra, känslorna blev åter starka mellan oss. Som man säger motgångar stärker. Men dom finns också alltid kvar. Eller hur?
Det är så många gånger jag tänker, om det inte hade blivit så å om det inte hade blivit så, så kanske det hade funnits en framtid för oss två. Men jag försöker tänka positivt att allt har en mening och om inte allt det som hänt hade hänt så kanske vi hade hållt ihop länge, länge men det är nog inte det våra öden vill åt oss.
Du är en sån fantastisk tjej, helt otroligt underbar och även om jag gråter under hela tiden jag skriver det här, så gör jag det med ett leende. Det här känns sjukt för mig, jag har aldrig varit med om att det har varit så svårt att göra slut förut. Jag vill kämpa ihop med dig, finnas för dig så som jag vet att du även finns för mig.
Och jag hoppas att den tiden vi har haft, inte bara blir ett fint minne, utan också leder till en stark vänskap <3
Och även om jag vet att detta är det rätta, att det är detta vi bägge vill, så kan jag inte sluta gråta ibland när jag tänker på att det inte är vi längre. Det har alltid varit du i tankarna, ända sedan September förra året. Vi blev tillsammans den 28 och jag var nog världens lyckligaste just då.
Jag kan erkänna att dom första månaderna, på Örgryte tiden, var helt fantastiska. Sen när jag flyttade till Alingsås blev mina känslor riktigt starka. Men innan jag hann flytta därifrån var det som ett slag i magen att få reda på det jag fick. Det kändes så overkligt och ofattbart då, och jag har aldrig känt mig så förnedrad på det sättet.
Och även om det var jag som lämnade dig, kändes det ändå som att det var jag som blev lämnad.
Efter en tid valde vi iallafall att ge oss en ny chans, vilket började så fint.
Jag valde att förtränga det som hade gått emot oss, och jag klarade det bra.
Efter allt du sagt till mig under den tiden vi var ifrån varann och i början då vi började träffas, förstod jag att jag kunde lita på dig igen och att du verkigen ville visa mig att det inte fanns någon annan för dig alls.
Men efter en tid blev det svårt att fortsätta behålla det under ytan på nått sätt och jag tänkte mer och mer på det som egentligen hade hänt.
Det kändes som ett stort svek och jag kände att jag började förlora mig själv mer och mer, innan vi blev tillsammans igen, var det jag som gjorde fel. Jag hanterade allt fel, vilket ledde till att även du började tappa förtroendet för mig. Vi redde ut allt, under kanske allt för kort varsel och vi blev tillsammans igen.
Vi har haft det fint och bra, känslorna blev åter starka mellan oss. Som man säger motgångar stärker. Men dom finns också alltid kvar. Eller hur?
Det är så många gånger jag tänker, om det inte hade blivit så å om det inte hade blivit så, så kanske det hade funnits en framtid för oss två. Men jag försöker tänka positivt att allt har en mening och om inte allt det som hänt hade hänt så kanske vi hade hållt ihop länge, länge men det är nog inte det våra öden vill åt oss.
Du är en sån fantastisk tjej, helt otroligt underbar och även om jag gråter under hela tiden jag skriver det här, så gör jag det med ett leende. Det här känns sjukt för mig, jag har aldrig varit med om att det har varit så svårt att göra slut förut. Jag vill kämpa ihop med dig, finnas för dig så som jag vet att du även finns för mig.
Och jag hoppas att den tiden vi har haft, inte bara blir ett fint minne, utan också leder till en stark vänskap <3
