lovelienell

Vi fattade ett beslut tillsammans. Ett svårt beslut, men just då trodde jag inte att det skulle kännas så jobbigt efteråt som det visat sig göra. Jag är stolt över vårat val och jag är stolt över att vi är så fina mot varann.
Och även om jag vet att detta är det rätta, att det är detta vi bägge vill, så kan jag inte sluta gråta ibland när jag tänker på att det inte är vi längre. Det har alltid varit du i tankarna, ända sedan September förra året. Vi blev tillsammans den 28 och jag var nog världens lyckligaste just då.
Jag kan erkänna att dom första månaderna, på Örgryte tiden, var helt fantastiska. Sen när jag flyttade till Alingsås blev mina känslor riktigt starka. Men innan jag hann flytta därifrån var det som ett slag i magen att få reda på det jag fick. Det kändes så overkligt och ofattbart då, och jag har aldrig känt mig så förnedrad på det sättet.
Och även om det var jag som lämnade dig, kändes det ändå som att det var jag som blev lämnad.
Efter en tid valde vi iallafall att ge oss en ny chans, vilket började så fint.
Jag valde att förtränga det som hade gått emot oss, och jag klarade det bra.
Efter allt du sagt till mig under den tiden vi var ifrån varann och i början då vi började träffas, förstod jag att jag kunde lita på dig igen och att du verkigen ville visa mig att det inte fanns någon annan för dig alls.
Men efter en tid blev det svårt att fortsätta behålla det under ytan på nått sätt och jag tänkte mer och mer på det som egentligen hade hänt.
Det kändes som ett stort svek och jag kände att jag började förlora mig själv mer och mer, innan vi blev tillsammans igen, var det jag som gjorde fel. Jag hanterade allt fel, vilket ledde till att även du började tappa förtroendet för mig. Vi redde ut allt, under kanske allt för kort varsel och vi blev tillsammans igen.
Vi har haft det fint och bra, känslorna blev åter starka mellan oss. Som man säger motgångar stärker. Men dom finns också alltid kvar. Eller hur?

Det är så många gånger jag tänker, om det inte hade blivit så å om det inte hade blivit så, så kanske det hade funnits en framtid för oss två. Men jag försöker tänka positivt att allt har en mening och om inte allt det som hänt hade hänt så kanske vi hade hållt ihop länge, länge men det är nog inte det våra öden vill åt oss.
Du är en sån fantastisk tjej, helt otroligt underbar och även om jag gråter under hela tiden jag skriver det här, så gör jag det med ett leende. Det här känns sjukt för mig, jag har aldrig varit med om att det har varit så svårt att göra slut förut. Jag vill kämpa ihop med dig, finnas för dig så som jag vet att du även finns för mig.
Och jag hoppas att den tiden vi har haft, inte bara blir ett fint minne, utan också leder till en stark vänskap <3

Jag vet inte va jag ska ta vägen... det känns som att det inte finns några genvägar.. man måste vandra, ensam, stark och tålmodigt..
Jag orkar inte mer nu.. inte mer motgångar, inga fler rädslor.. men jag orkar inte fly.. orkar inte med allting igen och igen...
bara stanna kvar i min rädsla tills jag får ett ställe att stanna på, en gång för alla. Bara få bo och bo och bo, i mitt mitt alldeles egna hem, där jag kan luta mig tillbaka och känna mig trygg. Hur kan det vara så svårt? det enda man verkligen är i behov av i livet, är ett hem och ett jobb.. men inte ens det finns till alla här? varför? hur blev det så? hur tänker dom?

Att komma ifrån allting där hemma skulle ju underlätta..? Men riktigt så lätt var det visst inte?
Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu.. vet bara att jag inte kan fly tillbaka till något jag flytt ifrån för länge länge sen...
Jag längtar tills jag får barn.. jag ska se till att dom får all trygghet i världen..
ska bara hitta min egna trygghet först... och det är nånting jag måste göra helt själv.. människor kan alltid hjälpa till med tillfälliga lösningar, men den här gången tänker jag inte nöja mig med något tillfälligt, för jag orkar inte.
Det låter så jävla okomplicerat... "men det är bara att flytta..", "du kan bo här tills du hittar något".. men det finns ingen kraft kvar i min kropp, bara hopplöshet.. men innerst inne finns det en liten kämpeglöd som vägrar släppa taget om mig, och jag vet att den kommer finnas där tills allting ordnar sig..
men det tar på mina krafter att flytta hela tiden, att vara beroende av andra människors hjälp att hjälpa mig att flytta mina möbler och mina kartonger och det tar på psyket att flytta runt.

Vill bara krypa ihop på golvet och skrika allt vad jag kan. Och sen hälla i mig mängder av öl.
Men jag vet bättre än så.

Idag åkte jag och älsklingen till Sportlife här i Alingsås och fixade gymkort till mej,
känns heeelt kanon!
Sen käkade vi lite på Sally´s och efter det fick vi säga hejdå å Palle satte sej på
x2000 hem till göteborg igen... åååååh fina fiiina göteborg!<3

Nu har jag precis varit och gymmat.. (y) känns sjukt skönt i hela kroppen nu.
Först 1 h kondition och därefter tränade jag rygg, biceps, triceps, axlar och mage!
Och imorgon blir det spinning pass! <3

På onsdag ska jag och babe till min farmor och käka kalkon middag...
det blir första gången Palle träffar både farmor och pappa..
som dessutom alldeles nyligen fick reda på att jag har tjej...
Pappa igår... och farmor förra veckan.. haha!  Så det ska bli kul.. :)

Puss <3

Hejsan allihopa som fortfarande hamnar på den här sidan lite då och då.
Vi är nu inne på mina sista dagar i lägenheten i Örgryte.. och jag blir snart en del av lilla Alingsås istället
och inneboende hos min allra bästa vän och hennes pojkvän (och vi får inte glömma lille Chico!).
Tiden i lägenheten har gått fort, men mycket har hunnit hända..!!
Och vi ska inte tala om vilka enorma psykiska framsteg jag har gjort, jag tror inte ens jag själv förstår
hur det kunde bli så hära bra!! 
För drygt ett år sen var min högsta önskan att bli fri från panik ångest och allt som det bar med sej.
Jag kunde inte leva ett normalt liv en enda dag utan att det påverkade mej...
Det finns mycket och många att tacka för min utveckling, men framförallt får jag inte glömma att berömma
mej själv, jag klarade mitt (dåvarande) absolut största mål och jag kan nu inte föreställa mej hur jobbigt det
faktiskt var.
Ut över det har jag lärt mej att ta hand om mej själv, helt själv.
Jag har lärt mej att vara självständig, att vara tillfreds med mej själv och trivas med mitt eget sällskap.
Hur jag nu kan sitta och säga att jag storm trivs i ett par dagars ensamhet och isolering fanns inte i min värld för mindre än ett år sen.
Jag har lärt mej att stå upp för mej själv och värdesätta mej själv på ett helt annat sätt... mycket tack vare min stora syster T<3 och mej själv med hjälp av samtalskontakter jag haft.
Jag har numera framtidsplaner och jag är påväg mot ett sundare jag. Det känns som att viljan och drivkraften
finns här nu, på ett helt annat sätt en tidigare. Jag vill komma någnstans i livet och jag vill kunna hålla på med
saker jag trivs med.
Jag önskar och hoppas att jag inte ska känna mej allt för stressad av att bo i a-sås och samtidigt hålla god kontakt med nära och kära här i göteborg... det lär få bli en hel del "träffa alla på en gång" helger istället..
tills jag flyttar tillbaks! :) effektiv tid så att säga* ;p

***********************

I Söndags hade jag 2 månader med min fina flickvän, Pauline!
Känns fantastiskt! <3

Pauline min fina tjej
våran första månad
har nu gått och vi
har varit med varandra
ungefär varje dag,
dessa dagarna har gått
jätte fort och varit jätte mysiga!
Älskar din personlighet,
din utstrålning, och att
du är så snygg! <3
Mysigaste tjejen man kan tänka sej
tror jag att jag har fått!!  :)(:




Lucky, Lucky Me <3



http://www.youtube.com/watch?v=3gAJWGYRHVU

Känns som en tidspress som jag hela tiden strävar emot.
dags att försöka börja anstränga sej lite kanske?
jag stanna inte tiden, bara för att jag inte gör nått...
börja rensa vad jag ska behålla å inte...
kolla vart jag kan ställa mina möbler under en tid...
packa, söka kurser... flytta... köpa träningskort..!?

Nathalie är en fin liten tjej..
men ibland blir de inte riktigt som hon tänkt sej.
<3

Lite bra klipp:

Världen får mej att vilja kämpa

Jag fick lite ny energi igår.. pratade med mitt hjärta Jenny <3