Shame on you
Åh, suck...
När jag tror att jag har funnit någon att känna trygghet hos,
blir jag jämt besviken. Jag inser att första intrycket såå ofta
är grundat på enbart att ge mej förhoppningar och goda tankar.
Som att personer döljer sej bakom en fasad för att de är rädda
för att visa sina egentliga jag.. varför kan man inte bara
visa sej som den man är?
och så får man hoppas att man ska bli omtyckt för det.
För vem vill bli omtyckt för att vara en person som den inte är?
Då blir ju folk omkring bara besvikna..
hur dum får man va.
Eller hur dum får jag vara, som blåögt tror att alla
människor är precis som dom är från början
och sen inte förändras någonting?
För när har det hänt? en av tio..?
Nej, inte ens det.
Saknar Jenny sjukt mycket! <3
Ska verkligen pallra mej upp till potatisstaden snart och hälsa på dej..!
